“It’s the irrational things that interests me” – ett möte med tonsättaren Harrison Birtwistle

Fredagen den 11 september 2009 anordnade Norges musikkhøgskole ett seminarium med den brittiske tonsättaren Harrison Birtwistle som också är årets tonsättarporträtt på Ultimafestivalen, Oslo Contemporary Music Festival. I det inledande samtalet, som leds av den norske tonsättaren Björn Kruse, berättar Birtwistle om sin arbetsprocess metaforiskt vid en stadspromenad där han har möjlighet att vika av från de gator som han har för avsikt att gå. Metaforen fortsätter med att han oftast vandrar i det han redan känner till, men att han också möter nya gator som behöver utforskas. En viktig utgångspunkt i hans komponerande är det melodiska intervallet - något som han flera gånger återvänder till under det två timmar långa samtalet - och den karaktär som varje enskilt intervall uttrycker. Birtwistle refererar till både spansk och judisk musik och leder så småningom över samtalet till att gälla melodibildning och om avsaknaden av melodik i dagens populärmusik. Han beskriver sin generation som en generation vars huvudsakliga skolning var i tolvtonskomposition. Det strama regelsystemet och svårigheten att bilda ackord och klang fick honom att avstå från att använda tekniken i sina egna kompositioner. Med hans egna ord kunde han aldrig ens ”förstå de första meningarna” i den amerikanske tonsättaren Milton Babbits akademiska beskrivning av kompositionstekniken vid sin tid vid Princeton University. Många beskriver Birtwistle som en postmodernist eftersom han ständigt vänder tillbaka till musik i det förgångna och dess former. Först och främst återkommer han till Guillaume de Machaut, men också Bach och Dowland. Samtalet leder så småningom över till hans stora operaproduktion och förhållandet till libretto. Han menar att han ofta möter librettister som skriver för långa texter och där samarbetet ofta kretsar kring att reducera textmassor. Hans livslånga intresse och förhållande till den grekiska mytologin är central i många av hans verk där operan The Minotaur (2008) är det senaste exemplet. Ytterligare exempel på hans intresse för den grekiska mytologin kunde man senare på kvällen lyssna till vid en konsert där hans 26 Orpheus Elegies tillsammans med verket Semper Dowlands, semper dolens framfördes vid en konsert i Akershus slottskirke med Helen Tunstall harpa, Melinda Maxwell oboe, Andrew Watts countertenor och Cikadaensemblen under ledning av Christian Eggen. Anders Flodin