The Musicspectra T Society- Nyheter


	På Louisiana – Museet för Modern Konst – beläget mellan Helsingør och Köpenhamn, pågår alla dagar t.o.m. den 20 augusti 2006 utställningen Sip My Ocean. Under de sista tio åren har Louisiana köpt in flera stora videoinstallationer och visar dessa i den nya videoutställning med titeln Sip My Ocean. Här visas videoverk av bl.a. amerikanen Bill Viola, sydafrikanska Candice Breitz, bangladeshiskan Runa Islam och holländaren Aernout Mik. På många sätt är Sip My Ocean en givande utställning där många riktningar under de sista tio årens videokonst visas, men också en inblick i mediets historiska utveckling. När man kommer in i det första, mörklagda, utställningsrummet möts man av en drygt 30 meter lång duk där den amerikanske videokonstnären Gary Hill projicerar sitt verk Viewer från 1996. På rad står ett trettiotal män nästan helt stilla, men efter en stund så uppfattar man en blinkning, att ett finger rör sig eller att någon höjer axlarna för att andas. Personerna är projicerade i skala 1:1 och märkligt känns det att när jag tittar på dom – så tittar dom på mig. Inga ljud, inga röster. Utställningen har lånat sin titel från Pipilotti Rists dubbelprojektion Sip My Ocean. Här får betraktaren dyka ner under vattnet och möta allehanda föremål ackompanjerade till Chris Isaaks förvrängda poplåt Wicked Game. De fyra verken i utställningens inledning visas på små skärmar med tillhörande hörlurar och får inte alls samma utrymme som de övriga och märkligt känns det också att så få inte bryr sig om den nyligen bortgångne videokonstnären Nam June Paiks TV Monitor från 1974. Vad är då videokonst? I texten som introducerar utställningen står skrivet att videokonst inte längre anses som en särskild genre utan som ett uttrycksmedel bland andra inom bildkonsten. Varför bara bildkonsten? Är detta inte ett försök att med konstens alla uttrycksmedel bilda något nytt? Det moderna Gesamtkunstwerk? Utställningen visar att det är fullt möjligt att visa videoverk på museer om man bara avsätter plats för dessa. Till sist är det imponerande att vandra omkring bland de stora projektionerna i de mörklagda och specialkonstruerade rummen där ljud och bild smälter samman till något nytt. Anders Flodin

På Louisiana – Museet för Modern Konst – beläget mellan Helsingør och Köpenhamn, pågår alla dagar t.o.m. den 20 augusti 2006 utställningen Sip My Ocean.

Under de sista tio åren har Louisiana köpt in flera stora videoinstallationer och visar dessa i den nya videoutställning med titeln Sip My Ocean. Här visas videoverk av bl.a. amerikanen Bill Viola, sydafrikanska Candice Breitz, bangladeshiskan Runa Islam och holländaren Aernout Mik.
På många sätt är Sip My Ocean en givande utställning där många riktningar under de sista tio årens videokonst visas, men också en inblick i mediets historiska utveckling.

När man kommer in i det första, mörklagda, utställningsrummet möts man av en drygt 30 meter lång duk där den amerikanske videokonstnären Gary Hill projicerar sitt verk Viewer från 1996. På rad står ett trettiotal män nästan helt stilla, men efter en stund så uppfattar man en blinkning, att ett finger rör sig eller att någon höjer axlarna för att andas. Personerna är projicerade i skala 1:1 och märkligt känns det att när jag tittar på dom – så tittar dom på mig. Inga ljud, inga röster.

Utställningen har lånat sin titel från Pipilotti Rists dubbelprojektion Sip My Ocean. Här får betraktaren dyka ner under vattnet och möta allehanda föremål ackompanjerade till Chris Isaaks förvrängda poplåt Wicked Game.

De fyra verken i utställningens inledning visas på små skärmar med tillhörande hörlurar och får inte alls samma utrymme som de övriga och märkligt känns det också att så få inte bryr sig om den nyligen bortgångne videokonstnären Nam June Paiks TV Monitor från 1974.

Vad är då videokonst? I texten som introducerar utställningen står skrivet att videokonst inte längre anses som en särskild genre utan som ett uttrycksmedel bland andra inom bildkonsten. Varför bara bildkonsten? Är detta inte ett försök att med konstens alla uttrycksmedel bilda något nytt?
Det moderna Gesamtkunstwerk?

Utställningen visar att det är fullt möjligt att visa videoverk på museer om man bara avsätter plats för dessa.
Till sist är det imponerande att vandra omkring bland de stora projektionerna i de mörklagda och specialkonstruerade rummen där ljud och bild smälter samman till något nytt.

Anders Flodin